Jakten greppet stabiliteten söket linjetaget stoppsignalen blinda apporter och samarbetet

Stabilitet vad är det?

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

Ja man kan kalla det vad man vill men en stabil hund för mig är just det ni ser här, fokus utan konkurrens i ledet. De vill samarbeta. Hundarna ska vara inne på min “bana” inte bry sig om andra hundar, inte vara rädda för olika naturliga hinder och orka ligga i ( efter ålder och mognad ) Skyttarna omkring dem ska vara en del av arbetsdagen.

De vet att vem som helst av dem kan få apportera, framför och omkring dem finns fyra skyttar, varav två synliga. De andra två står bakom en kulle och deras skott hörs väl.Men fasanerna som skjuts där är dolda ” blinda” apporter . Jag vet att jag måste kunna använda mig av ett linjetag som betyder att “ojagad” mark är förbjuden eftersom det är en såt som innehåller mycket fågel.

Ett samarbete krävs till det yttersta mellan hunden och mig. Tillit.

Jag kan således inte skicka den yngsta ” Jackson” utan det får bli Drummer som löser detta. Jag kan skicka honom och blåsa av honom  han blir sittande fågel faller runt omkring, men han är stabil, han sitter tills jag skickar honom dit jag vill ha honom. De andra ska sitta där de sitter. Fortfarande fokuserade. Fasanerna som ligger framför dem är helt utanför intresset. De är döda. De är apporterade och ges ingen notis längre. Men om det är något som kan “dra upp en hund” så är det när jag för någon annan. När den arbetande hunden därute får söksignal så vet ju de som sitter att nu är det jäkligt nära  här får man se upp så att de väntande hundarna fortfarande behåller lugnet. Men de gör de om de är uttagna i rätt tillfälle, vid rätt mognad för just den uppgiften. (bild 1)

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

Drummer och tuppen (bild2)

Här har Drummer precis gjort just detta.  Jag ser hur tuppen faller på andra sidan den här kullen , men till vänster ligger såten han inte får ta sig igenom. Jag får skicka honom till höger förbi en fågel han sett falla som jag såg var död, men jag var osäker på om den han sen apporterade verkligen var död utan ville ha in den snabbt. Efter ca 40 meter blåser jag stopp och skickar honom snett upp till vänster förbi en skytt och den “heta zoonen” vinden låg rätt och jag kunde räkna med att han skulle falla av lite till höger längre ner vilket han gjorde och där kan jag blåsa söksignal.

40 meters linjetag är väl ingenting eller…?! Ja med tanke på att det ofta övas in 200 meters linjetag kan man ju tycka det kanske, men här fanns det gott om fallgropar och jag vill nog påstå att under en jaktdag är det väldig sällan jag behöver så långa linjer. Ofta kan jag gå med mina hundar till de ställen jag vill kolla upp. Om jag har bössa på eftersöken så vill jag dessutom vara nära för att kunna avliva för det är inte sällan hundarna lyfter en “benhängare” som jag inte når annars. (bild 2)

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

(bild3)

Greppet!

Många gånger oroar sig hundförare för att hundarna håller lite nätt i dummiesen, att de tar tag i yttersta delen och skvalpar runt lite på hemvägen.

Det finns många knep för att bli av med just det om man tycker att det är ett problem,  men det bästa är en ” skammad” fågel om man nu får hitta någon nytta med det. En hund som har tappat en skammad fågel på grund av ett slarvigt grepp, lär sig oftast  att inte göra om det.  Men inställningen ska vara att greppa snabbt hur det än ser ut. Om jag ska begära att de tar dummien perfekt i upptaget så att de inte tar i utkanten så borde jag begära att de ska ta fasanen rätt över hela kroppen , på mitten! Det blir vad det blir. Huvudsaken är att de inte hänger över viltet eller droppar det på väg in. Än värre håller så hårt att fåglarna får dras ur munnen. Lek på väg in med apporter är aldrig bra men det är en annan sak. Avlämningen ska vara bekväm. (bild3)

​

Jackson söker länge efter den här tuppen. Det enda han har sett är fågeln i luften ett tag, rätt långt bort i en kant av ett fält. Det är rätt mulet och inte mycket vind alls.

Han markerar i sista stund för det skjuts också en annan fågel lite längre åt höger som han har koll på först.  Jag måste tänka snabbt här nu, hur ska jag lösa detta.

Jackson är den yngsta av dem tre och han har bara den här säsongens jakt i benen så jag väljer att skicka…

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

… Play på den först skjutna hönan, till höger.  En rätt typisk bild på ett snabbt upptag, vingen för ögonen då kan man förstå hur svårt det är för en hund att ta sig över ett hinder samtidigt. Det kräver balans och mod. Vad säger man , försök själva att ta er framåt snabbt med en bindel framför ögonen. Tänk om de la ner fågeln och gjorde ett omtag för att få bättre sikt? Kanske vore det inte så dumt ibland.

 Nej de vill bara hem. Det är vackert och så fantastiskt, gång efter annan gör hundarna detta för oss, tänk på det när Ni tränar!

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

Det är ett scenario de är vana vid , de lär sig att koppla bort en apport som den andra hunden redan har hämtat om de får gå som nummer två på den sista apporten. Dock viktigt att de kan skickas många gånger till samma område där annan hund redan varit men det är ett annat steg i träningen.

Nåväl, Jackson skickas ut till området och får på vägen ett skott av en skytt som tack och lov, den här gången missar. Så jag slipper hantera det. Men det var en bra störning. Skott på väg ut är något man måste träna. Ute i sökområdet så lyfter en påskjuten höna , men bara två meter och Jackson får tag i den! Underbart. Jag är mer än tacksam för han fick tag i den under en rotvälta.

Nu får jag tillfället att skicka honom på ett linjetag , tillbaka till samma område och han tar det utan att blinka. Yes , precis det vi har övat på .. gå tillbaka till samma område så många gånger jag vill att du ska det. Söket blev rätt krångligt, för tuppen hade landat i en enbuske lite högt och med liten vind så tog det ett tag för honom att förstå varför det inte låg en fågel när han fick vittring. Det är då det är så bra att gå fram en bit för att se vad som händer. (bild 4)

​

​

Att jaga

Vad händer därute i området som jag skickat min hund till? Det är inte så ofta jag vill blåsa stopp i ett sökområde, jag vill att de ska lära sig att jaga direkt när jag blåser min söksignal, för ibland är det bråttom. Tuppen hinner springa långt om jag ska be min hund stanna , lägga sig i ett långsammare tempo, blåsas av igen kanske bakom den tänkta apporten för att söka framåt, eller hur man nu än tänker. En hund som springer som en galning i ett sökområde kanske inte söker, nej så kan det vara och det får man göra något åt, och det kan bero på så många olika saker. Vad har vi egentligen lärt hunden att göra och hur?

Vinden och markförhållanden gör att alla apporter ser olika ut, då kan jag inte se att min hund måste söka på samma sätt varje gång, att den ska gå långsammare bara för att. Som om den inte var noga annars. Det finns så många olika sätt att se på det där men om söksignalen håller, om jag verkligen vet nerslagsplatsen, om jag vet att det finns en rimlig chans för hunden att finna något i mitt tänkta område så låter jag hunden vara , jag ser på och är tyst så länge jag bara kan, även om det är frestande att gripa in ibland . Jag undviker söksignalen så länge jag inte måste ha den.

Den här tuppen hämtade Drummer ca 80 meter till vänster om nerslagsplatsen , lite till vänster och tillbaka mot mitt håll. Om jag skulle ha lagt mig i skulle den kanske inte varit hemma för den här fågeln rörde sig mycket snabbt, mellan törnen och snår är fågeln snabbare än hunden.

Den här tuppen apporteras i farten, den springer , Drummer får tag i benet och thats it!

.