Pip & gnäll
Här ser vi en valp, nyligen född som inte sett mycket av allt den skall uppleva framöver eller hur? Vi vet inte ännu vad för typ det är annat än det vi kan tro genom att se en stamtavla eller släktingar till valpen. Men ett är säkert, gnäller gör de små, alla väl?
I kullen vill alla ha mat samtidigt, de vill göra sina behov, de vill, de vill och inte har då jag sett en endaste kull någonstans oavsett ras, där alla valpar sitter stilla och tysta när de är hungriga.
Det är vi människor som säger till hundarna att de inte får prata.
Inte så naturligt egentligen. Vi kräver alltså en hel del av en färdig jakthund av typ Retriever & Spaniel där det inte är tillåtet att pipa eller gnälla i provsituation och ytterst störande under en jaktdag.
Pip och gnäll är något jag rätt ofta stöter på när det kommer hundförare på kurs.
Kan man göra något åt det?
Finns det en rimlig chans att komma tillrätta med problemet, för det är ett problem helt klart.
Ibland är det så frekvent att det inte går att jobba vidare och ibland är det knappt hörbart men det finns där.
Svaret är både Ja och Nej.
I en kull på låt oss säga sex individer kan fem vara tysta och den sjätte gnälla eller omvänt fem gnälliga och en tyst.
Om tröskelvärdet ligger högt , om glaset är nästan fyllt upp till bredden så rinner det lättare/snabbare över om man fyller på ,motsatt om tröskelvärdet är lågt så krävs det mera för att få det att rinna över. Jag har sett förare genom åren som alltid har lite gnäll i sina hundar oavsett härstamning, visavi de som aldrig har gnällande eller pipiga hundar.
Om det kommer ljud så visst kan det gå att rätta till med det kräver en stark insats över tid och med en målmedvetenhet hos dig som förare också för att komma över ditt eget missnöje över det du själv har orsakat.
För jag tror att det till den största delen beror på oss, vi har inte lagt pusslet på rätt sätt och då är det många, väldigt många pusselbitar vi talar om.
Vi har skapat förväntningar utan att vi vet om det, den unga hunden har fått utan av vi sett det , egna arenor att skutta runt på.
Vi har kanske tillrättavisat så fel att hunden gnäller för att den är frustrerad.
En erfaren klok tränare ser och förstår att just en individ kan ha högt tröskelvärde ligga i riskzonen och utsätter därmed inte sin unga hund för tuffa påfrestningar, eller onödiga övningar.
Hunden är förmodligen van vid att inte kliva sin förare på fötterna hela dagarna och den känner framförallt tillit.
Pip är det stress ?
Där är jag inte helt 100 säker, för jag har sett coola hundar vid fot , tysta i bilen, lugna vid maten, men som när de kommer ut bland andra och ska starta sina övningar också sätter igång med sitt pipande.
Ja den förväntar sig att den ska “ha” det den ser. Men det finns individer som är väldigt intensiva därmed behöver det inte vara sammankopplat till stress, man måste se vad som är äpplen och päron här.
En intensiv hund kanske lättare ” förspringer sig” eller blir för ivrig och om man tränar den fel lättare kommer att ge ifrån sig ljud.
Jag har en import nu på träning, en tik som är runt 1,5 år.
Hon är oerhört intensiv i allt hon gör till vardags, svansen går som en propeller konstant, hon äter snabbt som bara den, hon hälsar intensivt hoppar och tjoar i kenneln. Folk skulle kanske kalla henne stressad. Jag säger intensiv !
Men ute i träning är hon 100 fokuserad, inget stör henne där, hon är lätt på pipan , snabb och går perfekt fot , söker målmedvetet, spontan och snabb in och ut, där finns inga som helst tecken på en stressad okontrollerad individ.
Ja, hon är tyst!
Vissa tränar sina hundar på så vis att de aldrig kastar en apport till sin hund före 1 års ålder, för att undvika en stressad situation. Möjligtvis kan de lägga ut en apport.
Samma förare kan däremot träna lydnad i grupp från valpstadiet med många störningsmoment omkring sig, andra förare som skriker och tjoar, inkallningar från stillasittande på långa håll med hundar på en linje osv.. Vad man känner inför det är upp till var och en.
Mina unga hundar tränas aldrig i grupp inte ens med mina egna, de vet inte hur det ser ut när andra hundar jobbar innan jag har en sprudlande, glad, fokuserad och samlad unghund.
De tänker inte annat än att mina ben är deras “walking stick” att där jag är där är dom. Jag tränar aldrig sitt stanna kvar med en ung hund, de går alltid med mig när jag lägger eller kastar apporter . Den dagen jag behöver ha dem stilla för att skicka till höger eller vänster då är dom mogna för det i huvudet.
Jag pressar INTE en unghund. Därmed har jag inte heller gnäll eller pip i mina såhär långt.
En apport är oviktig för mina hundar om jag visar dom att det är så bara genom att gå därifrån.
Jag lovar, det gör jag ofta. (Tror jag glömt ett 100-tal genom åren i skog och mark.) De ska ju ligga där för att nästa hund jag ska träna är klar för ett sök eller en dirigering.
Det är oerhört trist att se en annars duktig hund i sina moment gnälla vid fot.
Det är svårt att rätta till. Men inte omöjligt i många fall. Problemet är bara det att föraren till en “kurerad” pipare aldrig kan vara riktigt avspänd eller lita på sin hund till 100.
Känslan finns där – undrar om det kommer ett pip.
Övertygad om att hunden känner det!
Vissa går inte att hjälpa det är bara så och man måste acceptera det och lära sig av misstagen. ‘
Nu ska jag ut och träna ett par av de yngsta det är alltid så roligt // Åsa
