Det där med press och ögon som ser

Vem tränar du med ?

​

Jag möter ofta och jag vill säga väldigt ofta, förare som känner sig obekväma, ängsliga och rent av förskräckta i sammanhanget träna hund. De känner sig beklämda över att hunden inte kan tillräckligt mycket för sin ålder, den går inte 150 meter på en spik rak linje, den stoppar inte på pipan när den ska eller  kanske byter en dummie mot en annan och vips så snurrar tankarna om värdelöshet. Den springer inte lika fort som någon annans eller söker inte som den ska . Den har inte lika stor motor som andra hundar eller är inte rent av den perfekta hunden.

​

Vad är värdelöst? Vad är perfekt?

Vi matas dagligen av filmer och bilder på Face Book eller andra sociala medier, där lyckosamma situationer, svåra apporter, provresultat, och spännande äventyr möter våra ögon.

Det är roligt att se när andra lyckas!

Det är motiverande att se andra gneta på och hitta lösningar MEN det kan också vara pressande, och utanförskapande.

Men har då inte var och en sitt fria val? Jo så borde det vara.

Kan vi inte bara välja bort att titta om det pressar oss? Jo kanske men det är svårt, det är färgande och finns där bak i skallen i många situationer.

”Just jag var inte med på den träningen där allt var så perfekt.”

​

Vad ska dom andra tänka?

En träningsgrupp där de som deltar är okända eller de mest erfarna i svängen, uppfödare med krav eller någon som känns helt obekväm. Detta kan ge vid handen att hunden slutar fungera för att vi inte gör det, för att vi låser oss och känner tyngd runt nacke och axlar, för att vi ”borde” ha löst detta för länge sedan. Nervositeten rinner ner i kopplet och klibbar runt hundens hals.

​

Vem har rätt att fälla omdömet?

Alla får tycka, alla får säga sin mening, alla får visa och ge råd men INGEN får tillåtas sänka känslan eller glädjen, så måste det vara.

Själv kan jag bli irriterad över en uppgift som jag vet att min hund borde klara men inte gör, men det är jag det, det är min egen brist i träningen det skyller jag inte på någon annan, med andra ord, jag är självkritisk kanske alldeles för självkritisk för att vara extra tydlig.

Men det är mitt fria val. Det är något annat det och det borde räcka.

​

Positiv kritik säger man skall vara utvecklande men bara ordet kritik är ofta negativt laddat.

Det är en bedömning eller en kommentar av egenskaper, prestationer och handlingar.

Då gäller det att träffa rätt och det blir inte alltid resultatet även om intuitionen var sådan.

Att ge någon ett konkret tips eller bara lyssna eller berömma där det behövs, är det så svårt? Naturligtvis inte och det finns tursamt nog också gott om detta.

Gruppdynamik är känsligt, som att gå på is, mycket tunn sådan.

Alla rörelser och samtal registreras, någon kanske längtar till kaffet men någon annan vill ha mera utmanande uppgifter.

Det är svårt att gissa varandras tankar i gruppen, där bakom FB-filmerna eller sista orden som sas på den förra träningen. Orden som inte betydde så mycket egentligen för den som sa det men som du minns hela livet. Jag har många i min ryggsäck, avsändaren har inte en aning efter tio år att de ens blev sagda, men jag minns.

Vilket är ditt mål? Det är frågan som bara du kan svara på och även om målbilden kanske ändras med tiden så är det fortfarande ditt, ingen annans.

Just så skall det landa. Andra har sina mål, sina framgångar och bakslag. Det finns så många trevliga människor i den här världen, som har samma intresse, som skrattar åt en egen miss och inte missunnar framgång hos någon annan, som hjälper,stöttar och har kul.

Det tar kanske ett halvt liv att hitta dom men det är åtminstone ett av mina mål!  

​

Var rädda om era hundar och er själva 

Varför gråta över en dummie? / Åsa

​